Svart tjärn

De mörka rösterna kallade på henne från botten av den mörka tjärnen. Hon kunde inte se deras ansikten, visste inte ens om de hade mänsklig form, men hon kände hur gärna de ville dra henne ner till dem. Hon stod vid kanten och tittade ut över den spegelblanka, farliga vattenytan och undrade hur det skulle kännas att ge sig själv till dem helt och hållet; lämna all vett och reson och sluta vara den hon var och alltid hade varit; hur det skulle se ut livet långt ifrån himlen, aldrig känna vinden smeka huden en vacker sommardag, frosten bita sig igenom allt man klätt sig i för att skydda sig mot den, plocka vårens första blomma... Där nere var allt annorlunda, det var det enda som var säkert; exakt hur skulle hon bara veta om hon gjorde vad de ville. Om hon lämnade det hon växt upp med.

"...vi vill dig inget illa, vi vill bara att du ska bli en av oss... vi skulle göra dig så lycklig..." kallade de unisont.

Hon doppade en tå i det kalla vattnet och rös till men lät sedan hela foten sjunka ner och försvinna från hennes blick; bara en svag vit fläck vittnade om att den fortfarande existerade.

"...vad har du egentligen att förlora, du flicka från ingenstans på väg ingenstans..? Du är ensam där uppe, hur kan du tro att den ensamheten är bättre än vår gemenskap..? Vi har varit där du är men här har vi hittat den fullkomliga tryggheten och ron. Här nere finns inga bekymmer bara vattnets trygga omfamning..."

Hon klev ner med bägge fötterna och hennes långa, vita klänning gled upp och lade sig som en ram runt hennes ben och dolde vad som skedde under om det nu ens fanns något att se.

"...evig kärlek, du flicka från en annan värld... De kommer aldrig att förstå dig; de kommer aldrig se dig för den du är... Vi vet vem du är... Vi vill inte du ska lida mer..."

Hon slöt armarna tätt intill kroppen och rös där hon stod. Hon lyssnade på alla orden, kände hur ett begär väcktes i henne och en längtan att göra det de sa. Hon svajade till och ville falla ihop på plats och bara ge upp allt motstånd. I den stunden insåg hon att hon inte kunde göra det. Viljan att stanna där hon var, där hon var född att vara, var för stark. Hur mycket hon än led, hur hemskt hon än kände att tillvaron var, kunde hon inte leva sitt liv under vattnet. Hon var rädd för att fyllas av mörkret och sjunka ner till de oformliga förförarna. Då hon klev tillbaka upp på land kände hon hur livet fyllde henne och i den stunden tystnade orden. De visste att hon inte skulle bli en av dem...iallafall inte nu... det var ingen ide...

Hon vände ryggen mot tjärnen och den enkla lösningen och vandrade långsamt upp för den branta backen tillbaka mot ljusen som lös mot henne från husets fönster. Härifrån såg det som förut stött henne ifrån sig istället varmt och välkomnande ut...

Kommentera gärna: